Med Facebook genom krisen

Söndag 7 mars vaknade jag med vänster sida förlamad. Efter ambulanstransport konstaterades att jag drabbats av en stroke. Samma dag på eftermiddagen, fortfarande i chock loggade jag in på Facebook via mobilen och uppdaterade min status ”Lägger på csk. Har fått en stroke säger fattar inte känner mig som vanligt minus vänster sida”

Så här drygt en vecka senare tänker jag att det var det bästa jag kunde gjort. Facebook blev livlinan som hjälpte mig genom krisen. Det blev rätt på så många plan.

Först rent praktiskt: genom statusuppdateringarna har jag kunnat berätta för arbetskamrater, vänner, bekanta och släkt om vad som hänt från dag till dag. Från sängliggande till rullstol och sedemera gåträning: allt har jag kunnat berätta så snart det hänt. Och jag har kunnat berätta för och kommunicera med alla. Även om jag tycker mycket om IT-mamman, Öpedagogen, Elza, Fotofinnar-Gunilla, Burk-Anna och Skolväskan-Kimme hade jag väl aldrig kommit på tanken att ringa eller maila någon av dem för att berätta vad som hänt. Så nära vänner är vi nog inte. Nu vet de, oeh det är skönt. Det var också praktiskt att berätta för alla på en gång. Min chef, som läst den första förvirrade statusen, ringde upp min man på söndagskvällen och lovade att ta hand om allt praktiskt på jobbet. Det uppskattade vi, en kväll då kraften behövdes på annat håll.

Sedan det uppenbara, sociala: via hundratals kommentarer och meddelanden vet jag att många tänker på mig. Det värmer och gör gott i läkeprocessen. När jag nu en vecka senare är ledsen och tycker oerhört synd om mig själv blir jag tröstad av att logga in via mobilen och läsa alla kommentarer. Den för mig mindre väntade sociala effekten var beröringspunkterna med andra som kämpar med egen rehabilitering, det får mig att minnas att jag inte är den enda som har det tufft och att vi kan inspirera varandra att orka vidare. när en olyckssyster skrev i sin status ”Nu j-lar – Kan Åsa gå i trapper ska jag klara av att handla!” blev jag så glad att jag nästantog ett skutt med rollatorn.

Det allra viktigaste Facebook hjälpt mig med i bearbetningen har varit att sätta ord på vad som hänt. En typisk statusuppdatering är kort och rubrikartad. Att på det viset formulera min situation har både hjälpt mig att förstå och bearbeta det som hänt samtidigt som det varit en del i ett viktigt socialt identitetsskapande. Nej, jag är inte en medelålders handikappad tant, jag är en kämpande ugglemamma som tänker besegra detta. Min status är: ”Dagens prestation: sjukgymnastik. Har gått 10 meter. Får man Baddaren då? Eller kebab Silverkryckan?” (Det där med kebab skulle egentligen inte vara med. Det är svårt att skriva på mobilen under täcket.)

Det finns många slutsatser att dra av den gångna veckans händelser:

  • Håll koll på ditt blodtryck om du ofta sitter stilla vid datorn.
  • Skaffa dig ett nätverk online, du vet aldrig när du behöver det.
  • Sätt in vettiga patientdatorer på sjukhusen och öppna upp för trådlös Internetaccess.

Den viktigaste slutsatsen för mig blir: min historia är inte unik. Detta är bara ett exempel på kraften i sociala medier. De viktiga drivkrafter jag upplevt denna besvärliga vecka: berätta, kommunicera samt formulera och bygga en självbild torde vara viktiga för många andra inte minst i det hårda arbetet att vara tonåring. Därför är det sorgligt om vi låter oss skrämmas av medier och fördömande ”experter” som predikar om det osunda i att vara privat på nätet och det flyktigt ytliga i kommunikationen. Sociala medier är en arena för kontakter som är nära på avstånd.

DSC00103

”Hela natten ville de att jag skulle le” (foto på strokigt leende och trött självironisk status på morgonen 8 mars. )

Åsa Kronkvist, 16 mars 2010

18 thoughts on “Med Facebook genom krisen

  • 2010-09-11 at 18:39
    Permalink

    Hej – Vi var så många som började nätverka kring dig. Jag vet inte om jag skrev till dig direkt men vi tänkte på dig så många, så många. Jag tror jag fick information via IT-mamman, hon är alltid generös och värdig med det hon lämnar om andra. Jag blev väldigt berörd av det som hänt dig. Jag önskar dig allt gott. Har följt dig på avstånd. Behörigt avstånd är inte märkbart. Frågan är om det kan ersättas med nyfikenhet. Men jag är berörd av det du har att berätta. Med alla vackra tankar om det du skriver. Anne-Marie

  • Pingback: En mycket viktig sak –

  • Pingback: Sociala medier är viktiga! « En pärla på nätet

  • 2010-03-18 at 19:45
    Permalink

    Det är fantastiskt att du genast skapar av det som hänt dig! Du gör något som ger andra något av dina erfarenheter. Du gör det meningsfullt, även om det aldrig borde ha hänt. Detta är något som liknar att skirva böcker, ett kreativt omvandlande av livshändelser. Din kreativitet och ditt sociala jag gör att allt går framåt och kommer att gå bra. För att inte tala om din kämpaglöd!

  • 2010-03-17 at 18:26
    Permalink

    Underbara du, vad du berör! Och vi rör vid dig hela tiden, i tanken, på FB, i mobilen och … ja överallt. Vi sitter på dina axlar och klappar händerna, både när det går framåt och när det går bakåt. Livet är ju så, uppförsbackar och nedförsbackar. Kram i massor till dig

  • 2010-03-17 at 14:33
    Permalink

    Det är mycket girl-power idag och visst kan man tanka kraft från sociala medier! De har hjälpt mig också ur en kris. Lika roligt varje gång att läsa om dina framsteg. Jag hejar på dig!

  • 2010-03-17 at 12:45
    Permalink

    Läser ditt inlägg och mina tankar finns hos dig även fast jag inte känner dig. Tack för att du delar med dig och jag håller med om kraften och nyttan av att nätverka i sociala medier.

    Hälsar Cecilia (@cebris8)

  • 2010-03-17 at 11:23
    Permalink

    Jag fick kännedom om vad som hänt dig via Twitter. Önskar dig all lycka med rehabiliteringen! Tror samtidigt att jag kan förstå en liten gnutta av vad du nu går igenom, efter min egen hjärtntumöroperation för två år sedan.

    Hade liknande erfarenheter som du, när jag en vecka efter operationen orkade logga in på nätet för första gången och meddela mig med omvärlden blev gensvaret otroligt! Det starka stödet, särskilt ibörjan, var väldigt viktigt för mig. Facebook hade inte riktigt samma roll då, men genom mina bloggar kunde jag kommunicera med vänner, bekanta och okända.

    En sak som jag kan säga såhär två år efteråt är att människor inte orkar hålla uppe den här peppen så väldigt länge. Var och en har ju fullt upp med sitt eget liv och efter en tid svalnar uppmärksamheten av, även om man då inte själv är återställd från det som hänt en. Men då vill jag verkligen rekommendera att söka upp forum på nätet där det finns likasinnade. Att fortsätta blogga om sina framsteg och bakslag, för det finns alltid de därute som upplever liknande erferenheter och som vill fortsätta kommunicera och peppa. Andra i min egen situation, det har varit mitt stöd till väldigt stor del.

    All lycka med din framtid!! Det här kommer att bli bra så småningom, envishet är en tillgång.

  • 2010-03-17 at 09:13
    Permalink

    Jag känner enormt för dig och din familj! Önskar dig lycka till i din kamp och är helt övertygad om att du fixar detta precis som du fixar allt annat. Tänker på dig ofta och skickar mental kraft via etern! :-) Kram till dig!

  • 2010-03-17 at 08:54
    Permalink

    Hejsan älskade vän……har samma problem som du….jag var 56 år när jag fick en stroke… det du skriver med internet på sjukhus..Det är ju toppen!!! Har ju alla mina vänner här…sitter o spelar spel,,chattar lite…är en underbar väg att få En slags rehabilering…….Kram på dej…mvh Yvonne…..

  • 2010-03-17 at 06:47
    Permalink

    Jösses, vilken historia! Vet inte vad jag ska säga… Vad hemskt. Skönt att höra att du kämpar dig tillbaka och gör framsteg. Kram till dig!

  • 2010-03-16 at 23:26
    Permalink

    Du är så klok, så klok!

  • 2010-03-16 at 23:15
    Permalink

    Hej Åse!
    Drabbades av en Stroke 1996, vet precis hur du känner dig!
    Jag jobbar halvtid på Västervångsskolan i mediateket, Ystad.
    För snart tre år sedan började jag att dansa gammeldans och det har gjort mitt liv jätte roligt. Jag var förlamad i höger sida och har nu, efter att jag började att dansa blivit mycket mycket bättre!
    Många hälsningar från Tanja

  • 2010-03-16 at 22:59
    Permalink

    Kämpa på! Vi strokedrabbade behöver allt stöd vi kan få av våra nätverk. Jag hade inte Facebook då för 6 år sedan när det hände mig, men jag hade en underbar familj och goda vänner som stöttade mig. Bl.a. vår gemensamma vän Eva Pärt-Enander som gav mig ett gosedjur, en uppnost isbjörn. Den fick symbolisera att jag skulle komma tillbaka. Inte till samma liv som tidigare, men till ett gott liv.

  • 2010-03-16 at 22:49
    Permalink

    Åsa, du är fantastiskt! Stora kramar till dig! :-)

  • 2010-03-16 at 22:41
    Permalink

    Vi tackar för Facebook och för att du är du! Stor kram!

  • 2010-03-16 at 22:16
    Permalink

    Så tänkvärt och klokt. Lycka till i din rehabilitering.

  • 2010-03-16 at 21:36
    Permalink

    Jag tycker det är oerhört strongt och sunt. Vi har alla våra kanaler att klara av svårigheter och det kommer både upp- och nedgångar och då är det viktigt att det respekteras. Kämpa på Åsa. Jag och många med mig finns här!
    Kram Lina

Comments are closed.